Mellanlandning i Kuala Lumpur

Tänk att jag mötte upp Frans här för 5 månader sen. Och tänk så mycket som har hänt sen dess! Den tanken var en av två saker som nästan fick mig att börja lipa på planet från Auckland. Jag ville verkligen inte åka hem när jag stod där vid boardingen, jag vill ju fortsätta uppleva en massa saker och resa! Den andra saken som nästan fick mig att gråta var turbulensen från helvetet (aka norra delen av Australien) som pågick, i mer eller mindre omfattade skakningar, under tre timmar. Hej dödsångest! Så nu håller vi tummen för att mitt härliga 13-timmars flyg till Schippol går turbulensfritt och att jag lyckas sova bort minst 10 timmar. Men det sista borde gå för jag har inte sovit på 20 timmar tack vare en asbra film och tvseriesektion på Malaysia Airlines megaschyssta flyg.

Glöm inte tummen! (men bara en, för annars åker turen in i den ena och ut ur den andra...) kram!!

Auckland

Så här är vi, Auckland och jag. Staden som kändes så avlägsen när jag bokade hemresan för 9 månader sen men som jag har närmat mig mer och mer var varje dag som går. Och imorgon går mitt flyg hem till Sverige igen, vilket känns både bra och mindre bra. Bra på så sätt att jag längtar så himla mycket efter alla där hemma, riktig husmanskost och en stor kebabpizza, och mindre bra bara för att jag älskar att resa! Känslan av att sitta på en skraltig buss och åka mot något helt nytt och spännande klassas helt klart på min topp tre lista av bästa pirr i magen-stunder, och nu är de slut på ett tag. Kanske ett bra tag till och med, om jag börjar jobba i april och sen plugga till hösten. Men sånt ska man inte deppa över nu när man faktiskt fortfarande är kvar i NZ, och vill man resa mer sen så får man väl bara se till att få tummen ur, hoppa på den skraltiga bussen och åka mot nya äventyr antar jag!

Iallafall, Auckland är utspritt som en gigantisk pannkaka och med massor av förrädiska backar. De har en kopia av CN-tower i Toronto (vilket får mig att längta tillbaka) och en handfull höghus, annars är det villor som gäller så långt ögat kan nå och antagligen lite längre ändå. Men det är så himla skönt att vara i en storstad igen med massor av människor, saker att se och göra och många gator att gå upp och ned för. Jag träffade en tjej på bussen hit som sa att hon inte gillade Auckland för att det är för hektiskt, men det är ju det som är så underbart med stora städer. Det är liv över allt och du kan hitta på saker 24-7 om du hade velat. Jag älskar det! Men idag är min sista dag här och den ska bestå av att shoppa böcker och presenter, skriva ut flygbiljett och njuta av de sista timmarna i värme innan "våriga" sverige kyler ner mig. Så vi hörs och ses hemma igen antar jag!:) puss och kram!!

Bildern är från mt maunganui beach och auckland.

Mt Maunganui, Tauranga

Igår lämnade jag fisbrisar och bubblande lera och tog mig till ett litet ställe utanför Tauranga som heter Mt Maunganui. Här är det FINT! Låååånga vita stränder, lyxiga villor, en blått hav och helt plötsligt, mitt från ingenstans, ett berg. Självklart gav jag mig fan på att klättra upp dit på förmiddagen, och efter sex månader på resande fot kan man väl konstatera att konditionen har varit bättre. Den var väl rätt så dålig innan jag åkte också, men det hör inte till saken.. Men tillslut kom jag iallafall upp och det var en av de vackraste utsikter jag någonsin skådat! Och den blev inte direkt sämre av att himlen var klarblå och solen stod i zenit. Ett himla bra ställe att käka upp den lilla daimen jag köpt i Rotorua för en hutlöst massa pengar, och det var så värt det.

Så nu har jag spenderat resten av dagen på stranden! Värre sätt finns det ju att spendera sina sista dagar i NZ på:)

Rotorua (på riktigt den här gången)

Den här gången så luras jag inte, nu är jag faktiskt i Rotorua och trängs bland alla turister för att känna fisdoften från bubblande mudpools och rykande sulfathålor! I hela stan luktar det äggfis, men inte så farligt som jag trodde, mer som en lätt fisbris emellanåt...

Lite roligt med det här stället är att överallt där det är mudpools står det varningsskyltar att man absolut inte får gå utanför stigen och hur farligt det kan vara, och så jämför man när jag och Frans klättrade upp för vulkanen Sibayak på Sumatra. Där rök det verkligen (mer än här!!) svavelgas från massor med hålor i kratern och det fanns inte en endaste varningsskylt någonstans utan du kunde gå som du ville, även om det antagligen var rätt så farligt. Indoneser tar inte så hårt på det där med säkerhet alltid;)

Men förutom fisbrisarna och turisterna så är Rotorua en rätt så okej liten håla. De har ett stort bibliotek, fina vita små undangömda stränder att spendera dagarna på, mysiga promenader och många cafeer. Och många många svenskar! Jag smyglyssnade på ett supertrist par här om dagen som pratade om rädisor i en kvart, och killen hade den tråkigaste rösten någonsin! Stackars tjej (även om hon inte var så rolig själv precis..)! Fast de var lite lustiga ändå när de kollade på min mat och fnös och sa till varandra "jag fattar inte varför man inte lagar nyttig mat?!". Jag tror inte att de fattade att jag var svensk, och vad då, är inte nudlar, ett stekt ägg och färdig chicken butter-sås nyttigt? Chockerande! Tur att jag åker hem snart och kan äta lite nyttig kebabrulle istället. Fy vad gott det ska bli!

Nu ska jag ner till stranden och sitta i solen och värma mig! Ha det gott!