Padang Bai

Nu sitter vi som seden bör på ett café och stimulerar våra internetmissbruk med ett par timmars surf och slapp.Väldigt behagligt vill jag påstå, även om kaffet är bra dyrare än vi är vana vid, och trots att vi sett ungefär hundra gånger fler vitingar de senaste 24 timmarna än under den senaste månaden. Jag blir nästan yr och börjar funderar på vart jag faktiskt är någonstans. Det är underligt hur priset på allt (ALLT) kan stiga så astronomiskt efter 45 minuters färjeresa. På grund av detta har vi beslutat att förkorta vistelsen på bali med ännu ett par dagar, och istället ta en färja över till Lombok. Där hoppas vi på att få lite mer av Sumatra-känslan som vi båda saknar så. för trots att Bali är väldigt vackert så tar tålamodet fort slut när var och varannan person säljer alla ens drömmar för specialpris, "bara för dig brorsan".

Färjan vi planerar att ta går alltså om ungefär 6 timmar, dvs. 03.00 på natten. Känns ganska passande eftersom det skulle innebära att vi kommer fram runt klockan 7 på morgonen, och då har hela dagen på oss att ta oss dit vi vill. Nu hoppas vi båda bara på att vi ska kunna övertala hotellet vi redan har checkat in på att ge oss pengarna tillbaka, eftersom vi inte kommer utnyttja rummet. Det känns tveksamt, och istället för att hoppas så har vi (kanske främst jag) börjat fundera på sätt att retas lite med dem. Idéerna är väldigt spridda, men först på listan kommer ett alternativ jag vill minnas från en av Marcus berättelser om en gammal lärare och hans vän. Läraren var väldigt fast i sitt datorspel, och trots kompisens upprepade försök att få honom att gå ut så fortsatte han att spela. Till slut kom hotet, "om du inte slutar spela så bajsar jag på din stereo". Hotet nådde döva öron, och efter vidare väntan bestämde sig vännen att skrida till verket. Efter ett par timmar slutade läraren att spela och insåg att polaren hade stuckit, men att han innan dess, snyggt och prydligt, hade lämnat en stor stinkande skit på ett par fint vikta rutor med toapapper på stereon. Nu pratar jag ju rätt mycket, och chansen att jag skrider till verket och upprepar detta mästerverk är väl egentligen rätt liten. Men tänka går alltid.

Men i alla fall.

De senaste dagarna har varit fyllda av upplevelser, även om de flesta är sådana man upplever med ögat. Tåget vi tog för 35.000 Rp och skulle ta ynka 12 timmar visade sig vara det värsta mjölktåget jag varit med om sedan jag och farsan åkte genom Spanien till Gibraltar. Detta är i efterhand inte konstigt över huvud taget, och att 12 timmar fort blev 15 är snarare något vi borde ha förväntat oss! Instressant var det i alla fall. Men att
uppleva mängderna med försäljare och "musiker" som desperat försökte tjäna en hacka på oss vitingar var inte alls lika njutbart som de andra delarna av resan. Att sitta i den öppna dörren när tåget går för full rulle fick mig att känna mig som att jag liftade på ett godståg förr i tiden. Jag har, som ni vet, ganska livlig fantasi.

Nu däremot vet jag inte riktigt vad mer jag känner att jag ska dela med mig av. Så exotisk är ju trots allt inte vår vardag här!

Hälsningar till alla hemma från världens svettigaste svenskar
Frans (och självklart Julia!)