Mellanlandning i Kuala Lumpur

Tänk att jag mötte upp Frans här för 5 månader sen. Och tänk så mycket som har hänt sen dess! Den tanken var en av två saker som nästan fick mig att börja lipa på planet från Auckland. Jag ville verkligen inte åka hem när jag stod där vid boardingen, jag vill ju fortsätta uppleva en massa saker och resa! Den andra saken som nästan fick mig att gråta var turbulensen från helvetet (aka norra delen av Australien) som pågick, i mer eller mindre omfattade skakningar, under tre timmar. Hej dödsångest! Så nu håller vi tummen för att mitt härliga 13-timmars flyg till Schippol går turbulensfritt och att jag lyckas sova bort minst 10 timmar. Men det sista borde gå för jag har inte sovit på 20 timmar tack vare en asbra film och tvseriesektion på Malaysia Airlines megaschyssta flyg.

Glöm inte tummen! (men bara en, för annars åker turen in i den ena och ut ur den andra...) kram!!

Auckland

Så här är vi, Auckland och jag. Staden som kändes så avlägsen när jag bokade hemresan för 9 månader sen men som jag har närmat mig mer och mer var varje dag som går. Och imorgon går mitt flyg hem till Sverige igen, vilket känns både bra och mindre bra. Bra på så sätt att jag längtar så himla mycket efter alla där hemma, riktig husmanskost och en stor kebabpizza, och mindre bra bara för att jag älskar att resa! Känslan av att sitta på en skraltig buss och åka mot något helt nytt och spännande klassas helt klart på min topp tre lista av bästa pirr i magen-stunder, och nu är de slut på ett tag. Kanske ett bra tag till och med, om jag börjar jobba i april och sen plugga till hösten. Men sånt ska man inte deppa över nu när man faktiskt fortfarande är kvar i NZ, och vill man resa mer sen så får man väl bara se till att få tummen ur, hoppa på den skraltiga bussen och åka mot nya äventyr antar jag!

Iallafall, Auckland är utspritt som en gigantisk pannkaka och med massor av förrädiska backar. De har en kopia av CN-tower i Toronto (vilket får mig att längta tillbaka) och en handfull höghus, annars är det villor som gäller så långt ögat kan nå och antagligen lite längre ändå. Men det är så himla skönt att vara i en storstad igen med massor av människor, saker att se och göra och många gator att gå upp och ned för. Jag träffade en tjej på bussen hit som sa att hon inte gillade Auckland för att det är för hektiskt, men det är ju det som är så underbart med stora städer. Det är liv över allt och du kan hitta på saker 24-7 om du hade velat. Jag älskar det! Men idag är min sista dag här och den ska bestå av att shoppa böcker och presenter, skriva ut flygbiljett och njuta av de sista timmarna i värme innan "våriga" sverige kyler ner mig. Så vi hörs och ses hemma igen antar jag!:) puss och kram!!

Bildern är från mt maunganui beach och auckland.

Mt Maunganui, Tauranga

Igår lämnade jag fisbrisar och bubblande lera och tog mig till ett litet ställe utanför Tauranga som heter Mt Maunganui. Här är det FINT! Låååånga vita stränder, lyxiga villor, en blått hav och helt plötsligt, mitt från ingenstans, ett berg. Självklart gav jag mig fan på att klättra upp dit på förmiddagen, och efter sex månader på resande fot kan man väl konstatera att konditionen har varit bättre. Den var väl rätt så dålig innan jag åkte också, men det hör inte till saken.. Men tillslut kom jag iallafall upp och det var en av de vackraste utsikter jag någonsin skådat! Och den blev inte direkt sämre av att himlen var klarblå och solen stod i zenit. Ett himla bra ställe att käka upp den lilla daimen jag köpt i Rotorua för en hutlöst massa pengar, och det var så värt det.

Så nu har jag spenderat resten av dagen på stranden! Värre sätt finns det ju att spendera sina sista dagar i NZ på:)

Rotorua (på riktigt den här gången)

Den här gången så luras jag inte, nu är jag faktiskt i Rotorua och trängs bland alla turister för att känna fisdoften från bubblande mudpools och rykande sulfathålor! I hela stan luktar det äggfis, men inte så farligt som jag trodde, mer som en lätt fisbris emellanåt...

Lite roligt med det här stället är att överallt där det är mudpools står det varningsskyltar att man absolut inte får gå utanför stigen och hur farligt det kan vara, och så jämför man när jag och Frans klättrade upp för vulkanen Sibayak på Sumatra. Där rök det verkligen (mer än här!!) svavelgas från massor med hålor i kratern och det fanns inte en endaste varningsskylt någonstans utan du kunde gå som du ville, även om det antagligen var rätt så farligt. Indoneser tar inte så hårt på det där med säkerhet alltid;)

Men förutom fisbrisarna och turisterna så är Rotorua en rätt så okej liten håla. De har ett stort bibliotek, fina vita små undangömda stränder att spendera dagarna på, mysiga promenader och många cafeer. Och många många svenskar! Jag smyglyssnade på ett supertrist par här om dagen som pratade om rädisor i en kvart, och killen hade den tråkigaste rösten någonsin! Stackars tjej (även om hon inte var så rolig själv precis..)! Fast de var lite lustiga ändå när de kollade på min mat och fnös och sa till varandra "jag fattar inte varför man inte lagar nyttig mat?!". Jag tror inte att de fattade att jag var svensk, och vad då, är inte nudlar, ett stekt ägg och färdig chicken butter-sås nyttigt? Chockerande! Tur att jag åker hem snart och kan äta lite nyttig kebabrulle istället. Fy vad gott det ska bli!

Nu ska jag ner till stranden och sitta i solen och värma mig! Ha det gott!

Hahah LURADE!

Igår fick jag se en min på Skype som man inte ser för ofta, men det var en underbar blandning av förvåning och chock! Jag skrattade mig till sömns sen kan jag ju säga. Men Frans får berätta mer om det.

Nu är jag, ensam, i Christchurch och ska imorgon flyga upp till Rotorua för att tillbringa min sista vecka i Nya Zealand på nordön. Så nu väntar 5 dagar i fisdoft, som en liten lätt föraning på hur det kommer bli att bo hemma igen sen. (Ge mig styrka..) men iallafall, under mina dagar här i CHCH har jag haft ca 50 änder efter mig som velat äta upp mina skor i den botaniska trädgården, ätit nudlar och sötsur sås till middag tre dagar i rad (och det kommer att bli minst tre till), varit med om en jordbävning (det var rätt så läskigt kan jag säga) och jag har haft lyxen att ha mitt eget rum till priset av en säng i ett dorm bara för att det kan vara "farligt" att sova som ensam tjej i ett rum med bara killar. Det har sina fördelar att vara tjej ändå, även om vi inte kan stå och kissa var som helst!

Nu ska jag upp och laga nudlar och sötsur sås. Mycket exotiskt! Hejhej!

Frans, så här ser förresten CHCH stadskärna ut nu. Den är pytteliten med rätt så cool med affärer och cafeer i färgglada containrar :)

Rotorua

Sååååå nu var det ett rätt så bra tag sen vi skrev sist och rätt så mycket har hänt. Som ni kanske märkt har vi varit rätt trötta på att skriva, pch är det fortfarande egentligen, men eftersom jag bara har ett par veckor kvar (och Frans inte är den som bloggar direkt, så när han är här själv ska man inte lita på att få reda på vad han gör ;) ) så kan man ju offra sig!

Iallafall, sist vi skrev var vi i Nelson (eller?) och lyckades tillslut få lite sol. Men de riktigt fina sommardagarna fick vi några dagar senare i Wellington, som är en riktigt mysig huvudstad. Många konstnärliga (läs pretantiösa!) människor, cafeer, mysiga gator och en schysst hamn. En mycket väl spenderad vecka, och där vi dessutom fick gratis boende hos ett gäng studenter. Som mest bodde vi 11 personer i deras vardagsrum och konstigt nog kom vi alla väldigt bra överrens. Slutsats: Wellinton blev en succe! Efter en vecka tog alla gratissaker att göra i Wellington slut, och vi har tagit oss upp till Rotorua där det ständigt luktar fis. Härligt!

Puss och kram!

(bilderna: Wienerbrödet vi köpte från det svenska cafet i Nelson, det fulaste klocktornet vi någonsin har sett, också i Nelson, och Pippilångstrumpväggen i Wellington)

Nelson

När man är i Nya Zealands soligaste stad vill man ju kunna skryta och säga att det är så fiiiint och sooooligt här, men helt ärligt så är det ganska grått och regnigt just nu. Men det ska bli soligt imorgon (sägs det) och innan har vi haft 4 hela dagar med strålande sol i Matueka så vi har det rätt så bra ändå. Kayakingen var fantastisk och alla som åker hit MÅSTE åka till Abel Tasman national park för det är så vackert. Turkost vatten, gyllene stränder, tät skog blandad med palmer och barrtträd och en massa fina fåglar. Det var helt klart en av de bästa dagarna på hela vår resa, och en av de bästa träningspassen vi har kört på ett par år. Man känner av det i armarna idag om vi säger så..

Bilden med den turkosa sjön är på Lake Tekapo, bergen är från Milford Sound och den sista är när Frans löste rubiks kub i Greymouth.

Puss och kram!

Morueka

Nu har vi lämnat den västra delen av sydön (som var en besvikelse! Och vilka otrevliga människor vi har träffat. Helt otroligt. Inget sånt har någonsin hänt innan i Nya Zealand) och tagit oss upp till Motueka, som ligger vid Abel Tasman national park. Här skiner solen hela dagarna, det finns inte ett moln på himmelen, vi har badat i en iskall flod, cyklat runt, legat i parker och solat, och imorgon ska vi ut och kajaka längst kusten på Abel Tasman. Livet är gott igen!

Bilderna är från milford sound!

Greymouth

Hej!

Nu har vi kommit till Greymouth, som ligger relativt långt norrut på västkusten. Längre norr än så här har vi faktiskt ännu inte varit på sydön, så förhoppningsvis kommer vi få aningen varmare i framtiden! Man kan ju alltid hoppas i alla fall. Västkusten måste jag nästan säga var lite mer händelselös och ointressant än jag trodde. Jag kan nästan säga att jag är lite smått besviken! Glaciärerna i Franz Josef och Fox var fantastiska, och skogarna och vyerna var även de helt underbara. Men ändå så kändes det rätt trist! I Haast bodde typ 300 pers, och Franz Josef var enbart byggt för turism. Greymouth är den största staden på västkusten (med 10.000 invånare..), men även här stängde i princip allt klockan 15.30. Rätt trist kan ni kanske tänka er!

Imorgon fortsätter vi i alla fall lite längre in i landet igen, även om vi fortsätter norrut. Ska se sydöns norra kust i ett par dagar, och sedan har vi börjat fundera på att ta färjan över till Wellington! Jag har ju trots allt hört att den ska vara världens koolaste huvudstad, och det vore trist att missa den. För i såna fall har jag varit i nästan hela NZ, men inte huvudstaden. Nästan lite pinsamt!

Nu tar nästan internet-tiden slut, så jag ville bara säga att vi mår båda toppen! Vi är friska, mätta och har (för stunden) ett helt stillat sockerbehov. Hoppas ni alla har det bra hemma i kylan!

Puss och kram
Frans (och Julia!)

Franz Josef

Nu har vi tagit oss upp till Franz Josef for att kolla pa lite glaciarer! Slutsats: mycket is. Imorgon aker vi vidare mot civilisationen, dvs norrut. Jippi!

Emellan Franz Josef och Queenstown har vi varit med om en massa saker, men de orkar vi inte dra nu. Alldeles for lang historia for att dras pa ett tangentbord utan prickarna over vissa bokstaver!

Puss och kram!

Queenstown

Hej hopp allihopa! Nu är vi i Queenstown och roar oss bland asiater och alla Nya Zealands backpackers. De senaste dagarna/veckan/veckorna (när skrev vi sist egentligen?) har vi varit i Dunedin ytterligare en sväng, tillbringat en kväll i hålan Gud glömde aka Milton (!?!?!) där alla var bittra och det fanns en affär med Husqvarnaprylar (kyrkogårdinstinkten återinfann sig när vi insåg: vi vet hur man hanterar de prylarna!) och en utställning med traktorer. Sen tog vi oss till Te Anau där vi drack kaffe och kollade på asiater, innan vi liftade med två tyska killar och en skrotbil till Milford Sound. Milford Sound är en fjord i Nya Zealands nationalpark Fiordlands, och det är superdupervackert! Vi tog en båt ut i fjorden (pensionärsvarning vi vet, men det finns inte så mycket att göra där mer än att åka båt eller ta en vandring för 1000 dollar..) mitt under spöregnet och kollade på alla vattenfall som bildades. Det var riktigt häftigt och tydligen kom mer än 1000 vattenfall fram under regnen. Sen tröttnade vi på att laga mat på saker folk lämnat kvar (för i Milford finns ingen affär, bara en hylla på "vandrarhemmet" att köpa svindyr euroshopperpasta på. Det visste inte vi innan vi tog oss dit..) och tog oss tillbaka till Te Anau för en natt där i kollade på obligatoriska Sagan om Ringen och åt pommes frittes som vi suktat efter i en månad, innan vi idag fick skjuts till Queenstown.

Nu tar internet snart slut, och det är för dyrt för att köpa mer tid. Hoppas att ni har det bra! Puss och kram /två glada knasar

(Snart) Oamaru

Vi lever fortfarande! Ingen galning plockat upp oss, hotat oss med kniv och kört ut på en öde väg än när vi liftat. Men kanske kommer den idag när vi ska åka till Oamaru? Hoppas att han blir snäll igen i så fall med lite färdgodis. För alla gillar väl sura skittles och mörk choklad? Och med två snälla svennar i bilen kan väl ingen vara arg?

Men seriöst, vi är alltid försiktiga och har var sin kniv instoppad i skaftet på våra knähöga vandringskängor. Hejs!

Förresten, vi har sett vilda pingviner på en asblåsig strand. Lycka!

Dunedin

Hej hopp! Nu har vi kommit fram till Dunedin, en kuststad nastan langst soder ut pa sydon, och som ska vara staden som ar allra langst ifran Sverige. Sa langre bort an sahar kommer vi inte fran er!

Innan vi kom hit var vi pa ett stalle som heter Wanaka. Tank en by i Lilla Edets storlek, vid en sjo, nedanfor berg med sno pa topparna (sa alltsa myyyyyycket finare an Lilla Edet), och med cirka en miljon friluftsaktiviteter att gora, som alla tyvarr kostar skjortan. Men att ligga pa stranden och sova i solen ar gratis, sa det gjorde vi en hel del!

Sydon ar valdigt vacker. Hoga berg, djupa dalar och med floder och sjoar som man kan sla vad om, har varit med i Sagan om Ringen. Och sa en massa far. Manniskorna ar supertrevliga, men det ar inte sa manga av dem och de anser att en stad av Wanakas storlek ar "stor". Och jag som tycker att Trollhattan ar en liten hala... Nar vi hittar ett bra internet som inte ar snordyrt ska vi lagga ut bilder sa att ni far se.

Idag ska vi uforska Dunedin. Vi kom hit ganska sent igar, sa det fanns inte sa mycket mer att gora an att ga och handla, laga mat och lagga sig. Tydligen finns det pingviner har. Skoj!

Ha det gott! Kram!

Lake Tekapo

Flygresan till NZ gick bra, men den var inte speciellt njutbar. Lågprisbolag är ju inte kända för att göra det bekvämt för sina kunder precis, även om de kanske borde göra det liiiite mer om man ändå ska flyga mitt i natten i 10 timmar. Kanske släcka lamporna till exempel? Och sluta gapa i högtalarna om souvenirer?

Iallafall, väl framme i Christchurch var det kallt och deprimerande. Höghus på sne och rasade kyrkor till höger och vänster, men nya zealändare är trevliga människor och väl inne i staden blev vi erbjudna skjuts till ett hostel med en gång av en barnfamilj. Efter en god natts sömn skulle vi åka kusten ner mot Timaru, men efter lite spontanitet hamnade vi istället vid Lake Tekapo som är bland det vackraste jag (hittils) har sett. En turkosblå sjö mitt ibland kullar och snötäckta berg och med en strand av ljusgrå stenar och ängar fyllda av lupiner, hundkex och klöver. Låter inte helt fel va? Och för första gången sen Kina har jag inte svettats som en gris så fort man gått utomhus, tvärt om, här är det lite kyligt. CC var värst, där var det ju mars-väder, men här är det ganska så behagligt. Det är varmt som i maj, men det blåser samtidigt lite kyliga vindar vilket är rätt så skönt, och underligt, efter att ha spenderat 3 månader i 30+ graders värme.

Nya Zealand är i varje fall grymt och naturen är det vackraste jag någonsin sett! Internetsystemet suger, men så fort vi kan ska vi lägga upp lite bilder så ni i varje fall kan få ett hum över hur storslaget det är.

Nu orkar jag inte skriva mer, men ni vet att vi lever iallafall. Puss och kram!

Jul och nyår!

Det var en lugn jul, men en helt galen nyår! Vi blev Singapores favoriter bland den indiska befolkningen, och de samlades runt oss för att dansa och spruta konfetti. Helt galet! Och alla ville ta kort, skaka hand och svänga sina lurviga med oss, och för en gångs skull fick killarna i gänget en liiiiten aning om hur det är för tjejer på Lipz. Indiska killar här gillar oftast killar mer än tjejer verkar det som, och de är inte rädda för att visa det... Men kul hade vi och klockan 7 i morse kom vi hem, och ganska lagom till att ni hemma i Sverige räknade in tolvslaget satt jag och kollade på soluppgången.

Imorgon åker vi till KL, och sen till Christchuch! Puss och kram!