Singapore. Igen!

Sen i onsdags har vi varit i Singapore, och det är lika bra som vi minns det. Kanske bättre till och med! Natten på flygplatsen var långsam, men en tretimmarsfilm och en timmes sömn gjorde att den blev ganska bra ändå. Och sen var det himla skönt att sova på planet... När vi kom ut från flygplatsen möttes vi av Ingemar och Viktor, och hemma i huset var Hanna och Mattias!

Så de senaste dagarna har spenderats med att köpa vad vi behöver inför Nya Zealand (typ nya skor och ett par jeans), spela Skyrim (för Frans..), äta ost och dricka kaffe, och bara ta det allmänt lugnt. Det har varit ett par sköna dagar helt enkelt! Och att fira nyår i Singapore kommer ju inte bli helt fel det heller...

Imorgon tar vi bussen mot KL, där vi ska spendera en natt innan planet mot Christchurch lyfter strax innan tolv på natten den 2 januari. Men det är inte än, och nu är det nyårskalas som gäller. Nya Zealand har man knappt hunnit att tänka på hittils! Men det blir nog mer verkligt när man sitter på planet.

Gott nytt år!

Monkey forest...

... kostade pengar, så vi hängde med alla stenstatyer utanför istället. Vad är hundra tama apor när man sett vilda orangutanger liksom? Eller så är vi bara snåla...

Ubud

Så var man tillbaka på Bali, och vi kan åter igen konstatera, Bali är inget för oss! För turistigt, för exploaterat, alla försöker lura dig på hutlösa summor pengar (inte bara ett par tusen rupiah nu alltså, utan hundra tusen!) och det är vita människor ö v e r a l l t!! Man åker inte till andra sidan jorden för att prata svenska med några tjommar från Skövde liksom.. Men nu är det bara två dagar kvar i Indonesien så nu skiter vi i det och njuter av vår sista Gado-Gado, martabak, vacker natur och varma soliga dagar, innan vi åker till Singapore för att fira nyår med familjen Bengtsson och Hanna och Mattias.

Men för att summera ihop våra två månader här i Indoland så har det varit grymt spännande och roligt, men också sjukt enerverande emellanåt i och med att det är så otroligt muslimskt på vissa öar, och att språkproblemen mellan en som inte kan någon engelska och en som inte kan mer indonesiska än att räkna mellan 1-7, 9 och 10, och säga ett par ord, kan göra saker och ting liiite svårt. Vi kan nog båda vara överrens om att Sumatra definivt var bäst och de tre veckorna där var bland de roligaste och fartfyldaste (om det nu ens är ett ord) vi hittils haft. Tubing och orangutanger i Bukit Lawang, trekka i jungeln för att hitta världens största blomma och sedan dricka kattbajskaffe i Bukittinggi, ligga utanför vårt billiga, fina rum på kanten till en klarblå sjö i Danau Toba, ja allt gjorde de veckorna så grymma! Och det faktum att det var mer unikt, att det inte var överbefolkat av turister och att människorna var bland de vänligaste vi någonsin mött, gjorde ju inte saken värre precis. Vid nästa resa till Indonesien (för det kommer att bli en sådan) ska Aceh-provinsen, norr på Sumatra, besökas, för där lär det vara underbart vackert!

Men sen har inte Java varit fel den heller. Det blev lite dumt med hela Karimunjawagrejen, men att surfa och cruisa runt på moppe i Pacitan, couchsurfa och kolla tempel i Yogya och äta den mumsigaste pizzan ever i Solo, gjorde att det också blev ett par sköna veckor. Balidagarna kan vi hoppa över (för vi har redan kommit överrens om att Bali är skräp enligt oss. Vacker natur som bara den, men jösses vilka otrevliga människor vi har mött), men sen Lombok, YUMMIE! Visserligen spenderade vi bara en vecka där, men av det lilla vi såg runt om den södra kusten var inte helt fel. Och Gili Trawangan kan ju summeras på följande sätt: paradisön du drömt om bara du tar dig ut från den turistiga hotell/bar-gatan, och nattlivet på en bar på stranden i tropisk hetta. Inte helt fel det heller!

Så nu har vi lärt oss lite om hur det funkar att resa i Indonesien. Här är många ställen beroende av turism, och antingen kan det vara bra för dig, för de har överkomliga priser för att de vill att du ska bo hos dem, och de är genint glada över att få se en "bulé" , medan på andra ställen (dit fler människor kommer, som ex Bali och Gili) tar de överpriser för att de vet att turister inte ifrågasätter höga priser utan bara pungar ut pengar, och de börjar tycka att "bulés" mer förstör deras ö istället för att tycka att vi är de exotiska. Så dagens lärdom! Åk till de lite mer udda öarna, och möt världens vänligaste människor. Vi har redan bestämt vår nästa ö, Sulawesi. Vi har fått tips om vissa ställen där, och ojojoj, vilken ö! Och sen skulle Komodo, Rinca och Flores inte heller vara fel... Tur att man bara är tjugo så man faktiskt kommer kunna hinna med allt det här man planerar! Men nu har vi andra planer för oss som inkluderar Singapore och Nya Zealand, så nu ska vi passa på att njuta av våra mer översiktliga planer.

Kuta, lombok, och vår öde strand. Det ni!

Så här såg Kuta ut när man körde uppför livsfarliga grusvägar i en kvart. Fint läge för ett cafe!

Tänk er denna bilden i mitten av natten, spöregn, elavbrott så ljuset inte funkar och moskén på högsta skrikvolym. Sedan lägger ni till en Frans i bilden, som uträttar all världens behov efter att ha druckit två flaskor öl trots antibiotikan. Tydligen är amoxicillin bredspektrum, och inte alls kompatibelt med bärs! Tänka sig. Vissa läxor måste man lära sig i första hand. Jösses. 

Två snopphjälmade krakar som ramlar med moppen i Kuta Lombok. Vilken syn va?

Hej då Java, hej Bali. Fast det blev mig ett kort hej...

Julia upptäckte att hennes del av den utsökta pizzan vi åt i Solo saknade det viktigaste (kött!) och var tvungen att vänta i en halvtimme på en ny...

Frans har lärt sig många läxor den här resan. Fanta här innebär sodavatten (i en fantaflaska. Skumt) som blandas med kondenserad mjölk och jordgubbsgele. Det var inte gott.

Solnedgång i Pacitan!

Puss och kram på er! Nu ska vi strypa de som bestämmer musiken på den här restaurangen, för vi har lyssnat på bjällerklang bali-style i repeat i tre timmar. God jul!

God jul och glada grisar!

Önskar vi på gili t. Att fira julen ensamma på en vit strand var inte så konstigt ändå. Ganska härligt till och med! Nu ska vi skölja ned jul-nudlarna med lite jul-öl och ha en sista kväll här innan vi tar släden mot Bali och Ubud imorgon.

Frans spelar dataspel så det är därför han är så ofokuserad på att jag tar kort ..

Tusen julkramar till alla där hemma! Drick must och ät lite barkis åt oss. Jösses vad vi saknar barkisen... Kram!

Dan före dopparedan

Nu mår vi bra igen! Eller, egentligen gjorde vi det för redan några dagar sen, men har inte orkat skriva på bloggen förrän nu. Det är lite segt det där, att uppdatera en blogg var och varannan dag. Ibland är man jättepepp på att skriva och berätta om allt som hänt, och ibland orkar man inte skriva nåt fast det har hänt massor och det var veckor sen man skrev sist.

Men men! Imorgon är det julafton, vilket vi inte ens hade märkt om vi som sagt inte varit på Gili T och alla restauranger och barer här (och det är en del) hade börjat sätta upp julgranar. Vi har till och med sett en snögubbe i lobbyn till ett hotell! Då får man en väldigt skum julkänsla. För det känns som vilken dag som helst, samtidigt som man vet att man borde, och brukar, ha andra känslor. Men det kommer nog att bli en rätt så fin jul ändå, bara väldigt, väldigt annorlunda. Med sol, vita stränder, bad i turkosblå hav och en kall öl istället för julmust. Det kan nog funka ändå!

Dessutom har jag redan fått världens bästa julklapp, så jag är nöjd var vi än firar jul i år!

Puss och kram!

Gili Trawangan

Gili Trawangan är som vi trodde. Ett vackert paradis, utan trafik, med vita stränder och cirka en miljon turister. Nu har vi varit här i cirka 3 dagar, och på dessa 3 dagar har vi varit utanför rummet ca 2 gånger. Varför? Svaret är samma sak som däckade oss i johor bharu, bara väldigt mycket lindrigare och minus feber och frossa. Så vi överlever allt! Under den här tiden har vi dessutom haft gott om tid att studera människorna som är här. De flesta är i 19-30 årsåldern och är här endast för sol, vackra stränder och alkohol. Priset spelar mindre roll. En del är barnfamiljer, och andra är pensionärer som har råd att åka till paradiset efter pensionen. Det enda kruxet med detta är att de alla har råd att lägga överpriser på mat, boende etc, så de betalar överpriser på allt vilket gör att vi fattiga backpackers, som har levt för 70 sek dag i över en månad, nu helt plötsligt måste öppna plånboken ännu mer! Och att betala 20 000 för en bagel du ändå inte kan behålla, känns som ett sånt slöseri...

Men men, snart är det nog över, och då ska vi fira med varsinn kaffe istället för att dela en! Det är lyx ska ni veta!

Bilden är från Kuta, lombok och från vår strand medan vi hörde åskan närma sig. Mysigt :) kram!

Kära nån!

Och så har två klantar slagit huvudena ihop och hyrt den billigaste moppen. Vad bra att den var billig? Då måste den även vara grymt bra! Svar: NEJ! Vi fick cp-moppen av Kuta, vilket har inneburit att växlar man från 2an till 3an, hoppar den till 4an, och ibland när man växlar ner hamnar den i neutralläga, vilket inte alltid är toppenbra. Speciellt inte när man är i uppförsbacke... Men idag blev en småirriterande växellåda nästan vår mördare (lite lätt överdrivet kanske...) när Frans skulle, med mig bakom såklart, växla från 1an till 2an, moppen sa fjoooooooooong, spann iväg som in i heeelvete (ursäkta ordvalet, med var exakt så det var!), stegrade och körde på bakhjulet i 4 meter innan vi vurpade och gled som värsta stuntmännen 5 meter fram på vägen. Mitt i Kuta. Pinsamt! Sen märkte vi vad som skett. Vår underbara lilla vän hade växlat från 1an till 4an (!) och när den stegrat hade Frans råkat dra i gasen, istället för att släppa den varav utgången. Som tur var hade vi en hänganordning av surfbrädor på den sidan vi välte på, och den tog upp moppen så att den inte ramlade helt över oss. Tur i oturen så att säga, och det gjorde att vi två klarade oss lindrigt undan. Jag fick bara ett litet skrapsår i handen, medan stackars Frans rev hål på badbrallorna (de enda av hans byxor som det inte redan var hål i!) och i linnet, och fick ett stoort skrapsår på armbågen, och två lite mindre på höften och rumpan. Men är man dotter till systet Kerstin så är man, och man lär sig både en och två saker av att vara medlem i familjen Klantasig, så jag plåstrade om min chaufför riktigt bra. Sen åkte vi till läkaren som plåstrade om Frans igen och köpte lite antibiotika, kompresser och förband. Svindyrt, men vad har man inte försäkringar till!

Nu mår vi båda iallafall bra. Vi har sopat till moppen med borsten (hårt), ätit massor med Gado-Gado (grönsaker, potatis, tofu och tempe med jordnötssås. Mums!) och slappat. Det blev ingen strand, men vi har ju som sagt haft andra spännande saker för oss. Nu ska vi se på film! Puss och kram!

Lombok!

Nu är vi äntligen på Lombok! Vi gick inte ens och la oss sista natten i Padang Bai, utan gick och tog en färja 02.30. Eller, Julia försökte lägga sig och sova i ett par timmar, men reagerade i ett halvsovande ögonblick  på att det rörde sig vid sänggaveln. Och ja, i sänggaveln kryllade det av äckliga baggar. Härligt! Så vi tog en extra tidig båt istället. Men gott var väl det, för det innebar att vi var på Lombok vid soluppgången och hade tagit oss till Kuta (som inte är samma Kuta som på Bali!) redan vid 10.30. Första gången någonsin som vi faktiskt kommit fram till ett resmål innan 12! Men sen stensomnade vi och sov i 6 timmar i vårt nya (och fräscha) rum.

Idag har vi hyrt en moppe och åkt längs den södra kusten för att hitta fina stränder! Och vilka fina vi hittade sen. Det enda kruxet var att de var fyllda med skräp! Plastförpackningar, vattenflaskor, gamla flipflops, kläder, mat, allt var uppspolat på stränderna. Sorgligt, men sant! Och det förvånar oss inte eftersom det enda de gör med skräp här är att kasta det ifrån sig. Ibland, och speciellt på landsbygden, kan man se hur de varje kväll samlar ihop sitt skräpförråd och tänder eld på det. Det spelar ingen roll om det är organiskt eller oorganiska material, allt bränns upp. Vi träffade en man på Sumatra som jobbade för en miljöorganisation, och hans arbete var att åka ut på landsbygden för att informera befolkningen om källsortering och att vara mer miljövänliga. Det var en fin idé, men svårgenomförbar som han sa. Det är svårt att ändra gamla vanor, speciellt om man inte vet hur man källsorterar, och även om man gör det, vad händer sen? Det är inte så att regeringen har något företag som hämtar upp allt skräp i varenda landshåla precis. Men det var i varje fall skönt att höra att några jobbar med miljön även här, för ett så skräpigt land som Indonesien har vi nog aldrig sett!

Men i alla fall, den finaste (och renaste) stranden i hittade, fann vi såklart på hemvägen, efter 3 timmar på moppen, cirka 10 minuter från vårt homestay. Att vi alltid ska göra saker så svåra för oss! Men vi hann se mycket otroligt vackert på vår tur genom södra Lombok, det ska man inte förneka, så helt i onödan åkte vi inte. Dessutom höll vi på att krocka med ett gäng kor, och dessutom en lokal tant som körde på fel sida vägen, och vi åt snabbnudlar i fesljummet vatten, såg vykortsvyer, fick high-fiva cirkus 1716521551 barn och fick sjukt ömma rumpor efter vägar som var som puckelpistar!

Nu sitter vi och njuter av vårt vatten, och böneutroparens hysteriska vrål (vissa är faktiskt lite sövande, men inte den här tyvärr) medan vi kollar på blixtarna som slår ner. Bättre 12 december än så här blir nog ganska svårt att få ändå. Det skulle ha varit om stränderna varit rena då, men man kan inte få allt!

Puss och kram!

Hur man spenderar 15 timmar på ett tåg mellan Solo och Banyuwangi...

- man läser en bok från sidan 1 till 500.
- man äter 12 söta bröd med choklad i. De enda bröden de har här...
- man sitter i dörröppningen och ser hur Java susar förbi.
- man sover lite till.
- man har 100 försäljare hängandes över sig som vill sälja allt från kokböcker till ris till klistermärken.
- man ser på hur städaren sopar ihop allt skräp som alla bara slängt ned på golvet, och hur han sen föser ut allt genom dörren och ut på spåret.

Och så vips, så är man framme!

Padang Bai

Nu sitter vi som seden bör på ett café och stimulerar våra internetmissbruk med ett par timmars surf och slapp.Väldigt behagligt vill jag påstå, även om kaffet är bra dyrare än vi är vana vid, och trots att vi sett ungefär hundra gånger fler vitingar de senaste 24 timmarna än under den senaste månaden. Jag blir nästan yr och börjar funderar på vart jag faktiskt är någonstans. Det är underligt hur priset på allt (ALLT) kan stiga så astronomiskt efter 45 minuters färjeresa. På grund av detta har vi beslutat att förkorta vistelsen på bali med ännu ett par dagar, och istället ta en färja över till Lombok. Där hoppas vi på att få lite mer av Sumatra-känslan som vi båda saknar så. för trots att Bali är väldigt vackert så tar tålamodet fort slut när var och varannan person säljer alla ens drömmar för specialpris, "bara för dig brorsan".

Färjan vi planerar att ta går alltså om ungefär 6 timmar, dvs. 03.00 på natten. Känns ganska passande eftersom det skulle innebära att vi kommer fram runt klockan 7 på morgonen, och då har hela dagen på oss att ta oss dit vi vill. Nu hoppas vi båda bara på att vi ska kunna övertala hotellet vi redan har checkat in på att ge oss pengarna tillbaka, eftersom vi inte kommer utnyttja rummet. Det känns tveksamt, och istället för att hoppas så har vi (kanske främst jag) börjat fundera på sätt att retas lite med dem. Idéerna är väldigt spridda, men först på listan kommer ett alternativ jag vill minnas från en av Marcus berättelser om en gammal lärare och hans vän. Läraren var väldigt fast i sitt datorspel, och trots kompisens upprepade försök att få honom att gå ut så fortsatte han att spela. Till slut kom hotet, "om du inte slutar spela så bajsar jag på din stereo". Hotet nådde döva öron, och efter vidare väntan bestämde sig vännen att skrida till verket. Efter ett par timmar slutade läraren att spela och insåg att polaren hade stuckit, men att han innan dess, snyggt och prydligt, hade lämnat en stor stinkande skit på ett par fint vikta rutor med toapapper på stereon. Nu pratar jag ju rätt mycket, och chansen att jag skrider till verket och upprepar detta mästerverk är väl egentligen rätt liten. Men tänka går alltid.

Men i alla fall.

De senaste dagarna har varit fyllda av upplevelser, även om de flesta är sådana man upplever med ögat. Tåget vi tog för 35.000 Rp och skulle ta ynka 12 timmar visade sig vara det värsta mjölktåget jag varit med om sedan jag och farsan åkte genom Spanien till Gibraltar. Detta är i efterhand inte konstigt över huvud taget, och att 12 timmar fort blev 15 är snarare något vi borde ha förväntat oss! Instressant var det i alla fall. Men att
uppleva mängderna med försäljare och "musiker" som desperat försökte tjäna en hacka på oss vitingar var inte alls lika njutbart som de andra delarna av resan. Att sitta i den öppna dörren när tåget går för full rulle fick mig att känna mig som att jag liftade på ett godståg förr i tiden. Jag har, som ni vet, ganska livlig fantasi.

Nu däremot vet jag inte riktigt vad mer jag känner att jag ska dela med mig av. Så exotisk är ju trots allt inte vår vardag här!

Hälsningar till alla hemma från världens svettigaste svenskar
Frans (och självklart Julia!)

Solo

Så nu är vi alltså i Solo, aka Surakarta, och har efter en vecka lämnat surfingen, de vältränade fransmännen (det kryllade av dem! Och de pratade bara franska. Typiskt va?), det beachblonda håret och billabongshortsen bakom oss, för att ta oss vidare på äventyret. Bara 4,5 timmar på en buss idag men imorgon ser ni, då blir det andra bullar! 12 timmar och 20 minuter på en tåg i ekonomiklassen (billigt som skam. 35 000, ca 30 sek, jämfört med business på 250 000, 200 sek) till Banyuwangi där färjorna till Bali går ifrån. Pust! Men belöningen blir god:)

Hoppas att ni har det bra, för det har vi! Puss och kram!

Yogyakarta och surfing i Pacitan!

Hej! I brist på tid blir det idag i princip ett gäng bilder och en kort text som snabbt får summera upp de senaste dagarna. För tillfället är vi i Pacitan, som är precis det stället vi har längtat efter att komma till. Soligt, grymma folktomma stränder, surf (vi lyckades båda stå upp på brädan första dagen, vilket är svårare än det ser ut. Julia var nog uppe mer än jag. Får se till att ändra på det imorgon!) och mopedåkning (men det är jag ju förstås en naturbegåvning på!).

Här stannar vi i ett gäng dagar till innan vi drar vidare österut till Bali och Lombok. Känns väldigt bra att kunna slappa ett tag utan att behöva resa runt en massor. Den 28e December flyger vi till Singapore för att åter igen träffa familjen Bengtsson och spendera nyår med dem! Vi har verkligen bra tider att se fram emot!

Julia och Sultanen över Yogyakartas gamla sockar

Sultanens gamla kryddmått!

Julia bakom en av borobudurs väktare (tydligen inte så bra på sitt jobb. Antar att man kan tröttna efter typ 1200 år..)

Frans, efter en halvfärdig rakning (var lugna, den rök ögonblickligen efter att den blivit plåtad)

Improviserat regnskydd i Yogya

Hoppas även att allt är bra hemma, och med syrran och matte såklart!

/Frans

Prambanan

Igår var vi och kikade på vårt första tempel under resan. Prambanan är ett hinduiskt tempelkomplex som byggdes för ca 1200 år sedan (tror jag) och bara ligger en liten sväng med lokalbussen utanför Yogya. Imorgon ska vi till vårt andra tempel, Borobodur!

Yogyakarta

Ändrade planer! Det blev inget med Karimunjawa (snyft), utan istället tog vi en buss åt motsatt håll, mot Yogya!

Historien går så här: Vi vaknade 4 (att vi vaknar 4 är en bedrift bara det!) och lyckades göra oss i ordning, packa, äta frukost, checka ut och komma till färjeterminalen redan innan klockan 5, då biljettkassan till färjan Muria skulle öppna. Men ingen var där. Frans och vår becakchaffis (cykeltaxi) körde ut till piren där färjan skulle gå ifrån och hittade lite båtar, men ingen färja. "We go to Karimunjawa. No Muria" sa dem där ute, men den jäkeln har man hört förr. "Ingen buss. Åk med oss istället. Bara 100 000 dyrare!" brukar de säga, och så står bussen runt hörnet... Så Frans sprang till närmaste hostel och frågade om den färjan som vi skulle åka med. Nu kommer det roliga. Muria var sönder. Sen en månad tillbaka! Och det hade INGEN sagt till oss! Inte på hotellet, inte i biljettkassan där vi varit för att kolla dagen innan, inte NÅGON! Så vi tog vårt pick och pack och gick ut på piren till de andra båtarna vi fått erbjudande om tidigare. "Kan vi få åka med, och vad kostar det?" frågade vi, och de visste inte utan ringde till kaptenen. "Wait for captain" fick vi som svar, så vi satte oss ned och pratade med en av de få killarna där som kunde lite engelska. En halvtimme senare gick vi tillbaka och frågade om vi kunde få gå på båten, eftersom andra nu hade börjat gå på. "No! Full!" fick vi som svar, och en sur tjockis satte upp näven i vädret. Men vad fan! Och även om den var full för oss, fick andra människor gå på, vilket gjorde oss förbannade. Så vi bönade dem att släppa på oss. Nej. Vi blev arga och försökte argumentera oss in (vilket var lite korkat eftersom han inte kunde någon engelska) men, nej. Vi försökte muta oss på båten. Inte det heller.

Så efter att ha väntat där i 2 timmar på en båt vi inte kom på, fick vi traska tillbaka igen, irriterade, besvikna och muttrandes ganska fula svärord över hur informationen för färjan var sämre än sämst. Men när vi satt oss ner för att planera nästa steg kom det som gjorde morgonen rätt så fin i varje fall. 5 killar kom fram, bad om ursäkt för sina landsmän och erbjöd oss sin hjälp. Det slutade med att de skjutsade oss till norra Javas finaste strand 15 minuter bort, badade med oss, vi åt mat med dom och sen sjutsade de oss till Semarang, 2 timmar bort, där bussen mot Yogya gick ifrån. Vilka fina människor, och självklart var de inte från Java utan från ön Samosir i Danau Toba, på Sumatra. För helt ärligt, folk på Sumatra är enligt vår erfarenhet mycket trevligare än människorna på Java. Så nu är vi i Yogya, och tydligen är det det muslimska nyåret här ikväll med fyrverkerier, och en massa människor vid "kratonen" här i stan, så det ska vi titta på. Och sen ska vi gå och lägga oss! Har ju varit vakna sen innan soluppgången, och så här mycket vi har hunnit med idag har vi inte gjort på de 2 senaste dagarna ihop.

En fin soluppgång fick vi iallfall :D

Uppgiven Frans :P

Vår nya vänner!

Jepara

En sak är i alla fall säker: Indonesiska transportsystemet = suck!

Idag skulle vi ta oss från Cirebon till Jepara, en resa på normalt kanske 6 timmar med tåg och buss, men 1- vi missade tåget (vårt eget fel såklart. Ska inte skyllas på landet..). 2- ingen på busstationen kan engelska och i all iver att se en viting försöker alla sälja oss biljetter. Samtidigt! Men vi kommer i alla fall på en buss och då kommer nummer 3- bussen tar inte alls 5 timmar som de sa, utan 7.5, tack för den! 4-Väl framme i Semarang (där vi skulle byta buss) var det kolsvart och bussen släppte av oss mitt i största korsningen där det självklart stod 30 taxichaufförer med dollartecken i ögonen när de ser att vi, 2 bules, kommer ut. 5- efter lite hjälp av pappa polisen hittade vi en åpen jäkel som skulle skjutsa oss till busstationen (som såklart var långt bort som fasen...) men som heeeela resan försökte, på indonesiska så klart, få oss att vilja åka hela sträckan till Jepara med honom. Suck gånger 1000. 6- på busstationen hade bussarna till Jepara slutat att gå. 7- ingen på hela busstationen kunde engelska.

Ibland blir man bara så trött! Vi tog iallafall lite av sparpengar och tog en billig taxi till Jepara, hittade tillslut ett ställe att sova på och fick reda på att 8- nej! Ingen färja går till Karimunjawa imorgon, utan först på lördag. Det vill säga, hela anledningen till att vi åkte HELA dagen idag var helt meningslöst! Kan ingen bara skriva rätt tider på sin hemsida i det här landet! Rätt uppgifter till vanligt resande folk tack!!! Vi börjar nästan förstå den bittra britt som påstod att de inte ville ha någon turism i indonesien. Speciellt när inget ens står på engelska på gambir, dvs den största tågstationen i Jakarta.

Suck, stön och stånk, de ska ha fina stränder här i alla fall, och det får vi väl vara glada över. Nu ska vi sova och glömma denna dag. Men vi hade i varje fall tur med vädret!

Tillbaka i Jakarta

Idag var en tidig morgon för oss båda, dvs vakna klockan 7 och vara ute på äventyr redan vid klockan 8! Efter en fruktansvärt billig frukost var det bara en kort promenad till den botaniska trädgården i Bogor, som även den (precis som allt annat runt om i krokarna här) är grundad av Sir Stamford Raffles. Vi såg lite fina träd och ett gäng orkidéer, men förutom den så var det inte på långa vägar lika storslaget som alla säger att det ska vara. Tacka vet jag den lilla fina trädgården i Visby!

Efteråt var vi tillbaka på vandrarhemmet i tid för att checka ut och fortsätta resan, som som vanligt ändrades i sista stund. Tydligen stannar inte tåget mellan Jakarta-Bogor-Bandung i Bogor, så för att komma med på den färden måste man åka till Jakarta först. Vi bestämde oss alltså för att ta den andra vägen mot vårat mål(vilket även den innebar att åka tillbaka till huvudstaden). Så nu sitter vi alltså vid tågstationen Gambir och väntar på tåget som går kl. 18.30 till Cirebon. Har ingen aning om vad som finns att göra där förutom precis det vi har tänkt, dvs åka därifrån i ottan imorgon för att fortsätta mot Jepara. Där tar vi torsdag morgon 7-timmars färjan till Karimunjawa-öarna, vilket verkar gå att beskriva ungefär som paradiset^2. Men det återstår ju självklart att se! Först och främst ska vi ta oss dit ut, så får vi bedöma stället när vi väl kommer dit. Det fina är att det ska vara väldigt folktomt och oexploaterat (med andra ord isolerat), vilket är precis vad vi är ute efter.

Nu är det alltså bara ungefär två timmar kvar tills tåget går, och vi delar på en kopp kaffe som är nästan lika dyr som Kopi Luwak (hela 12 Svenska enkronor!!) på en uteservering vid stationen. Flugor överallt och vi fick byta bord efter att en kackerlacka halvt skrämt livet ur Julia, så nu sitter hon här och återhämtar sig.

tänkte att jag skulle ladda upp en video som visade kratern vid Gunung Sibayak, men det tog så infernaliskt lång tid att jag helt enkelt inte orkade. Istället: bild på promenaden ner ifrån berget!

Jakarta

Ny ö, nya erfarenheter! I förrgår kväll tog vi flyget till Jakarta, där vi upptäckte att det var väldigt dyrt att ta sig från flygplatsen och in till stan med taxi. Eftersom vi landade 12 på natten och bussarna slutat gå (vilket var lite skumt) stannade vi kvar och fick sova över utanför flygplatsen (då den stängde vid 1. Också skumt!) tills 5 då bussarna började igen. Snåla backpackers, javisst!

Idag ska vi åka till Bogor, en stad cirka en timme söder om Jakarta. Frans måste bara vakna först.. Puss och kram!

Vår stuga för 30 sek natten på Samosir i Danau Toba. Bästa läget hittils på ett rum!

Efter 3 nätter lämnade vi paradiset och det första par vi någonsin umgåtts med, och tog färjan, bussen och flyget mot Jakarta!

Här finns det en massa katter! De flesta är ganska läskiga och skabbiga, men de här två var rätt så söta när han vakade över sin tjej som skulle bli kattmamma.

Den andra "Frans"-skylten vi hittat. Och vi har bara hittat en "Mulia"-skylt än så länge... Men skam den som ger sig!

Efter 20 dagar Nasi Goreng (billigaste maten...) slog vi till på Donken, och sär blev vi intervjuade av ett gäng indonesiska tjejer som ville öva sin engelska och ta massvis med foton.

Just nu: Jakarta!

Gunung Sibayak

Idag har jag bestigit mitt första berg, och vi båda vår första vulkan! Vägen upp var brant, men bestod utav kass bilväg (besvikelse!) vilket gjorde att den var relativt lättklättrad. Det var först de sista hundra metrarna som vi fick gå på små stigar in i calderan, och upp mot kratern. Det var också här det luktade ruttna ägg på grund av allt svavel som pös ut här och var, riktigt ballt med alla gula hål man hittade här och var. Väl uppe vid kratern, som nu bestod av en liten gul sjö och där en massa människor hade skrivit meddelanden på bottnen med hjälp utav stenar, ville Frans gå ännu högre upp, mot toppen. Och man har ju inte bestigit ett berg förrän man står på toppen, eller hur?

Nedvägen var betydligt krångligare att vandra! Stigen var smal, och trappstegen de gjort för hundra år sedan för att de skulle vara lätt att ta sig ner, hade för länge sedan eroderat bort, och gjorde det nu snarare svårare att ta sig ned. Efter 30 minuter på småstigar uppe på toppen, 45 i en tät djungel och ca 20 i en bambuskog, kom vi äntligen ner. Trötta, glada över att ha överlevt (mer Julias känsla...) och en oerhört stolthet över att faktiskt ha klättrat upp för en vulkan! (Julia igen!)

Nu har vi duschat av oss svaveldoften, ätit mumsiga martabak med ägg och purjolök (det absolut bästa med Indonesisk mat!) och äntligen är det dags för att vila våra trötta ben.

Vi fick skjuts av en bonde halvvägs från Berastagi till Sibayak. Inte helt fel med tanke på att berget ligger 13 km bort...

Uppe i molnen!

Äggfisdoft i en timme! Härligt.. 

Roten till äggfisarna...

På toppen! Jag tyckte att det var lite läskigt..

... men Frans ville dyka i!

Så här såg calderan och sjön ut ifrån toppen

Världens jobbigaste vandring nedåt på 2 cm breda trappor (som dessutom satt löst här och var).