Gunung Sibayak

Idag har jag bestigit mitt första berg, och vi båda vår första vulkan! Vägen upp var brant, men bestod utav kass bilväg (besvikelse!) vilket gjorde att den var relativt lättklättrad. Det var först de sista hundra metrarna som vi fick gå på små stigar in i calderan, och upp mot kratern. Det var också här det luktade ruttna ägg på grund av allt svavel som pös ut här och var, riktigt ballt med alla gula hål man hittade här och var. Väl uppe vid kratern, som nu bestod av en liten gul sjö och där en massa människor hade skrivit meddelanden på bottnen med hjälp utav stenar, ville Frans gå ännu högre upp, mot toppen. Och man har ju inte bestigit ett berg förrän man står på toppen, eller hur?

Nedvägen var betydligt krångligare att vandra! Stigen var smal, och trappstegen de gjort för hundra år sedan för att de skulle vara lätt att ta sig ner, hade för länge sedan eroderat bort, och gjorde det nu snarare svårare att ta sig ned. Efter 30 minuter på småstigar uppe på toppen, 45 i en tät djungel och ca 20 i en bambuskog, kom vi äntligen ner. Trötta, glada över att ha överlevt (mer Julias känsla...) och en oerhört stolthet över att faktiskt ha klättrat upp för en vulkan! (Julia igen!)

Nu har vi duschat av oss svaveldoften, ätit mumsiga martabak med ägg och purjolök (det absolut bästa med Indonesisk mat!) och äntligen är det dags för att vila våra trötta ben.

Vi fick skjuts av en bonde halvvägs från Berastagi till Sibayak. Inte helt fel med tanke på att berget ligger 13 km bort...

Uppe i molnen!

Äggfisdoft i en timme! Härligt.. 

Roten till äggfisarna...

På toppen! Jag tyckte att det var lite läskigt..

... men Frans ville dyka i!

Så här såg calderan och sjön ut ifrån toppen

Världens jobbigaste vandring nedåt på 2 cm breda trappor (som dessutom satt löst här och var).