Bukittinggi

Idag har vi kommit fram till ännu en stad med ett konstigt namn, efter ännu en 6-7 timmar lång resa i en skraltig minivan som snittar typ 32 km/timmen. På vägen hit har vi sett lila måmga komstigt prioriterade byggen (tänk gigantiska busstationer, moskeer och dumt placerade broar) som igår. Kan det verkligen vara så svårt att anlägga lite jäkla vägar? Vad vet väl jag om indonesiska tankar antar jag, med mitt västerländska koloniella perspektiv. Jag är ju inte heller varken psykolog, statsplanerare eller ingenjör, även om jag inget gör förutom att filosofera. Iallafall så är vi här, och trots att vi först starkt ifrågasatte varför så har vi nu kommit till att uppskatta stället och vad som verkar vara de oändliga sakerna som finns att göra här. Först kan jag ju börja med att lära mig att skriva på julias iphone. Går lite sådär. Vi har det i alla fall väldigt bra just nu. Har precis ätit gott och sitter kvar på cafeet och planerar lite slött. Livet är faktiskt rätt problemfritt just nu. Nu ska vi snart pinna rillbaka till vandrarhemmet och se en film och sova. Imorgon blir nya dumheter som förhoppningsvis inkluderar djungel och gigantiska blommor som luktar död. Alles gut. Frans