Berestagi

Tre dagar i Bukit Lawang och vi har sorgligt nog åkt vidare mot nya äventyr, men oj så roligt vi har haft det! Den lilla byn som lever på alla turister som kommer (tack och lov är det lågsäsong nu, så det var vi och ca 10 andra där..) ligger utsträckt kring en strömmande flod, med klart vatten, och det är djungel på båda sidorna fylld med apor som springer mellan husen och skogen.

Under bussresan dit var vi nog praktexemplet som beskrivs i Lonely Planets Bukit Lawang-del. En trevlig man sätter sig bredvid oss, börjar prata, vill veta vart vi kommer ifrån och vart vi ska. "Bukit Lawang" svarar vi, han säger "nej, men va kul! Jag med! Har ni nåt ställe att bo på" och så slutar det med att han, utan vårat samtycke, ringer upp en kompis och fixar billigt och faktiskt riktigt fint, boende till oss. Men inte nog med det, han bjuder hem oss på lunch i hans hus, han skjutsar oss på motorcykel till hostelet och vill hjälpa så mycket som möjligt. Men sen kommer det som alla misstänksamma svenskar fruktat för. Han säger "såååååå, när vill ni har er djungeltrekking? ". Pust, stön, stånk! Över en vecka i Indonesien, och alla har varit så hjälpsamma, trevliga, skjutsat oss utan ersättning, vill bara vara snälla mot stackars bules, (dvs "albinos" som de kallar vithyade människor) som irrar bort sig i kaoset, men där kom det. Precis som de beskrivit i Lonely Planet. Suck! Vi säger tack, men nej tack, men han ger sig inte. Tacksamhetsskulden har gett oss är ganska brutal, men vi lyckas trevligt men bestämt säga nej varje gång vi träffar honom, det vill säga cirka två gånger om dagen, varje dag! Men vi tror fortfarande på världens snällaste indoneser som bara vill hjälpa, utan något i gengäld. Så som alla borde vara. AMEN!

I alla fall! Djungeltrekking är absolut för dyrt för små stackars backpackers som oss, men vi kostade på oss en promenad ut i djungeln för att kolla på när man gav orangutanghonor och deras små ungar lite extra näring. Så gulliga de små orangutangungarna var! De satt på mammans rygg, med ena handen i ett fast grepp om en klase bananer och den andra om mammans hals, medan de åt och hade munnen full. Sen studsade de mellan träden och hoppade på de tunnaste grenarna medan deras mammor satt och kollade på. Men den andra dagen var helt klart bäst. Då hyrde vi, tillsammans med två andra, var sitt uppblåst innerdäck och åkte i tre timmar nedför floden. Herre gud vad roligt det var! Tänk Kollerado på Liseberg, fast du är själv i en mycket mindre ring, det är mer strömt och mer forsar. Det var till och med värt det lilla bakslag jag och Tess åkte på, vi råkade nämligen hamna i en taggig buske som hängde ut i vattnet. Lite senare, när vi tagit hand om våra sönderrivna ben och fått hjälp från en lokal fiskare att få loss min tub, fortsatte vi vår färd neråt och vi träffade på en massa personer som tvättade både sig själva och sina bilar i floden. Lagom till att det blev mörkt kom vi tillbaka till BL, åt gott och somnade som stockar. Den sista dagen spenderades i latmaskstil, med kakor, böcker och slapp i solen. Inte helt fel!

Men i morse sa vi hejdå till alla apor och orangutanger, och tog bussen till Medan och sedan Berestagi, där vi är nu. Än så länge har vi inte hunnit göra så mycket mer än att äta, och försöka lära oss nya ord på indonesiska av lokalbefolningen, men imorgon blir det andra bullar!

Så här tog man sig över till nationalparken Gunung Leuser National Park (dvs där orangutangerna var) från Bukit Lawang. SKOJ! :D

Frans och en stor mjuk fågel, vid klocktornet i Bukittinggi.

Det var allt jag orkade ladda upp, för internet är segt så det tar ca hundra år att ladda upp en bild!

Puss och kram!