Prambanan

Igår var vi och kikade på vårt första tempel under resan. Prambanan är ett hinduiskt tempelkomplex som byggdes för ca 1200 år sedan (tror jag) och bara ligger en liten sväng med lokalbussen utanför Yogya. Imorgon ska vi till vårt andra tempel, Borobodur!

Yogyakarta

Ändrade planer! Det blev inget med Karimunjawa (snyft), utan istället tog vi en buss åt motsatt håll, mot Yogya!

Historien går så här: Vi vaknade 4 (att vi vaknar 4 är en bedrift bara det!) och lyckades göra oss i ordning, packa, äta frukost, checka ut och komma till färjeterminalen redan innan klockan 5, då biljettkassan till färjan Muria skulle öppna. Men ingen var där. Frans och vår becakchaffis (cykeltaxi) körde ut till piren där färjan skulle gå ifrån och hittade lite båtar, men ingen färja. "We go to Karimunjawa. No Muria" sa dem där ute, men den jäkeln har man hört förr. "Ingen buss. Åk med oss istället. Bara 100 000 dyrare!" brukar de säga, och så står bussen runt hörnet... Så Frans sprang till närmaste hostel och frågade om den färjan som vi skulle åka med. Nu kommer det roliga. Muria var sönder. Sen en månad tillbaka! Och det hade INGEN sagt till oss! Inte på hotellet, inte i biljettkassan där vi varit för att kolla dagen innan, inte NÅGON! Så vi tog vårt pick och pack och gick ut på piren till de andra båtarna vi fått erbjudande om tidigare. "Kan vi få åka med, och vad kostar det?" frågade vi, och de visste inte utan ringde till kaptenen. "Wait for captain" fick vi som svar, så vi satte oss ned och pratade med en av de få killarna där som kunde lite engelska. En halvtimme senare gick vi tillbaka och frågade om vi kunde få gå på båten, eftersom andra nu hade börjat gå på. "No! Full!" fick vi som svar, och en sur tjockis satte upp näven i vädret. Men vad fan! Och även om den var full för oss, fick andra människor gå på, vilket gjorde oss förbannade. Så vi bönade dem att släppa på oss. Nej. Vi blev arga och försökte argumentera oss in (vilket var lite korkat eftersom han inte kunde någon engelska) men, nej. Vi försökte muta oss på båten. Inte det heller.

Så efter att ha väntat där i 2 timmar på en båt vi inte kom på, fick vi traska tillbaka igen, irriterade, besvikna och muttrandes ganska fula svärord över hur informationen för färjan var sämre än sämst. Men när vi satt oss ner för att planera nästa steg kom det som gjorde morgonen rätt så fin i varje fall. 5 killar kom fram, bad om ursäkt för sina landsmän och erbjöd oss sin hjälp. Det slutade med att de skjutsade oss till norra Javas finaste strand 15 minuter bort, badade med oss, vi åt mat med dom och sen sjutsade de oss till Semarang, 2 timmar bort, där bussen mot Yogya gick ifrån. Vilka fina människor, och självklart var de inte från Java utan från ön Samosir i Danau Toba, på Sumatra. För helt ärligt, folk på Sumatra är enligt vår erfarenhet mycket trevligare än människorna på Java. Så nu är vi i Yogya, och tydligen är det det muslimska nyåret här ikväll med fyrverkerier, och en massa människor vid "kratonen" här i stan, så det ska vi titta på. Och sen ska vi gå och lägga oss! Har ju varit vakna sen innan soluppgången, och så här mycket vi har hunnit med idag har vi inte gjort på de 2 senaste dagarna ihop.

En fin soluppgång fick vi iallfall :D

Uppgiven Frans :P

Vår nya vänner!

Jepara

En sak är i alla fall säker: Indonesiska transportsystemet = suck!

Idag skulle vi ta oss från Cirebon till Jepara, en resa på normalt kanske 6 timmar med tåg och buss, men 1- vi missade tåget (vårt eget fel såklart. Ska inte skyllas på landet..). 2- ingen på busstationen kan engelska och i all iver att se en viting försöker alla sälja oss biljetter. Samtidigt! Men vi kommer i alla fall på en buss och då kommer nummer 3- bussen tar inte alls 5 timmar som de sa, utan 7.5, tack för den! 4-Väl framme i Semarang (där vi skulle byta buss) var det kolsvart och bussen släppte av oss mitt i största korsningen där det självklart stod 30 taxichaufförer med dollartecken i ögonen när de ser att vi, 2 bules, kommer ut. 5- efter lite hjälp av pappa polisen hittade vi en åpen jäkel som skulle skjutsa oss till busstationen (som såklart var långt bort som fasen...) men som heeeela resan försökte, på indonesiska så klart, få oss att vilja åka hela sträckan till Jepara med honom. Suck gånger 1000. 6- på busstationen hade bussarna till Jepara slutat att gå. 7- ingen på hela busstationen kunde engelska.

Ibland blir man bara så trött! Vi tog iallafall lite av sparpengar och tog en billig taxi till Jepara, hittade tillslut ett ställe att sova på och fick reda på att 8- nej! Ingen färja går till Karimunjawa imorgon, utan först på lördag. Det vill säga, hela anledningen till att vi åkte HELA dagen idag var helt meningslöst! Kan ingen bara skriva rätt tider på sin hemsida i det här landet! Rätt uppgifter till vanligt resande folk tack!!! Vi börjar nästan förstå den bittra britt som påstod att de inte ville ha någon turism i indonesien. Speciellt när inget ens står på engelska på gambir, dvs den största tågstationen i Jakarta.

Suck, stön och stånk, de ska ha fina stränder här i alla fall, och det får vi väl vara glada över. Nu ska vi sova och glömma denna dag. Men vi hade i varje fall tur med vädret!

Tillbaka i Jakarta

Idag var en tidig morgon för oss båda, dvs vakna klockan 7 och vara ute på äventyr redan vid klockan 8! Efter en fruktansvärt billig frukost var det bara en kort promenad till den botaniska trädgården i Bogor, som även den (precis som allt annat runt om i krokarna här) är grundad av Sir Stamford Raffles. Vi såg lite fina träd och ett gäng orkidéer, men förutom den så var det inte på långa vägar lika storslaget som alla säger att det ska vara. Tacka vet jag den lilla fina trädgården i Visby!

Efteråt var vi tillbaka på vandrarhemmet i tid för att checka ut och fortsätta resan, som som vanligt ändrades i sista stund. Tydligen stannar inte tåget mellan Jakarta-Bogor-Bandung i Bogor, så för att komma med på den färden måste man åka till Jakarta först. Vi bestämde oss alltså för att ta den andra vägen mot vårat mål(vilket även den innebar att åka tillbaka till huvudstaden). Så nu sitter vi alltså vid tågstationen Gambir och väntar på tåget som går kl. 18.30 till Cirebon. Har ingen aning om vad som finns att göra där förutom precis det vi har tänkt, dvs åka därifrån i ottan imorgon för att fortsätta mot Jepara. Där tar vi torsdag morgon 7-timmars färjan till Karimunjawa-öarna, vilket verkar gå att beskriva ungefär som paradiset^2. Men det återstår ju självklart att se! Först och främst ska vi ta oss dit ut, så får vi bedöma stället när vi väl kommer dit. Det fina är att det ska vara väldigt folktomt och oexploaterat (med andra ord isolerat), vilket är precis vad vi är ute efter.

Nu är det alltså bara ungefär två timmar kvar tills tåget går, och vi delar på en kopp kaffe som är nästan lika dyr som Kopi Luwak (hela 12 Svenska enkronor!!) på en uteservering vid stationen. Flugor överallt och vi fick byta bord efter att en kackerlacka halvt skrämt livet ur Julia, så nu sitter hon här och återhämtar sig.

tänkte att jag skulle ladda upp en video som visade kratern vid Gunung Sibayak, men det tog så infernaliskt lång tid att jag helt enkelt inte orkade. Istället: bild på promenaden ner ifrån berget!

Jakarta

Ny ö, nya erfarenheter! I förrgår kväll tog vi flyget till Jakarta, där vi upptäckte att det var väldigt dyrt att ta sig från flygplatsen och in till stan med taxi. Eftersom vi landade 12 på natten och bussarna slutat gå (vilket var lite skumt) stannade vi kvar och fick sova över utanför flygplatsen (då den stängde vid 1. Också skumt!) tills 5 då bussarna började igen. Snåla backpackers, javisst!

Idag ska vi åka till Bogor, en stad cirka en timme söder om Jakarta. Frans måste bara vakna först.. Puss och kram!

Vår stuga för 30 sek natten på Samosir i Danau Toba. Bästa läget hittils på ett rum!

Efter 3 nätter lämnade vi paradiset och det första par vi någonsin umgåtts med, och tog färjan, bussen och flyget mot Jakarta!

Här finns det en massa katter! De flesta är ganska läskiga och skabbiga, men de här två var rätt så söta när han vakade över sin tjej som skulle bli kattmamma.

Den andra "Frans"-skylten vi hittat. Och vi har bara hittat en "Mulia"-skylt än så länge... Men skam den som ger sig!

Efter 20 dagar Nasi Goreng (billigaste maten...) slog vi till på Donken, och sär blev vi intervjuade av ett gäng indonesiska tjejer som ville öva sin engelska och ta massvis med foton.

Just nu: Jakarta!

Gunung Sibayak

Idag har jag bestigit mitt första berg, och vi båda vår första vulkan! Vägen upp var brant, men bestod utav kass bilväg (besvikelse!) vilket gjorde att den var relativt lättklättrad. Det var först de sista hundra metrarna som vi fick gå på små stigar in i calderan, och upp mot kratern. Det var också här det luktade ruttna ägg på grund av allt svavel som pös ut här och var, riktigt ballt med alla gula hål man hittade här och var. Väl uppe vid kratern, som nu bestod av en liten gul sjö och där en massa människor hade skrivit meddelanden på bottnen med hjälp utav stenar, ville Frans gå ännu högre upp, mot toppen. Och man har ju inte bestigit ett berg förrän man står på toppen, eller hur?

Nedvägen var betydligt krångligare att vandra! Stigen var smal, och trappstegen de gjort för hundra år sedan för att de skulle vara lätt att ta sig ner, hade för länge sedan eroderat bort, och gjorde det nu snarare svårare att ta sig ned. Efter 30 minuter på småstigar uppe på toppen, 45 i en tät djungel och ca 20 i en bambuskog, kom vi äntligen ner. Trötta, glada över att ha överlevt (mer Julias känsla...) och en oerhört stolthet över att faktiskt ha klättrat upp för en vulkan! (Julia igen!)

Nu har vi duschat av oss svaveldoften, ätit mumsiga martabak med ägg och purjolök (det absolut bästa med Indonesisk mat!) och äntligen är det dags för att vila våra trötta ben.

Vi fick skjuts av en bonde halvvägs från Berastagi till Sibayak. Inte helt fel med tanke på att berget ligger 13 km bort...

Uppe i molnen!

Äggfisdoft i en timme! Härligt.. 

Roten till äggfisarna...

På toppen! Jag tyckte att det var lite läskigt..

... men Frans ville dyka i!

Så här såg calderan och sjön ut ifrån toppen

Världens jobbigaste vandring nedåt på 2 cm breda trappor (som dessutom satt löst här och var). 

Berestagi

Tre dagar i Bukit Lawang och vi har sorgligt nog åkt vidare mot nya äventyr, men oj så roligt vi har haft det! Den lilla byn som lever på alla turister som kommer (tack och lov är det lågsäsong nu, så det var vi och ca 10 andra där..) ligger utsträckt kring en strömmande flod, med klart vatten, och det är djungel på båda sidorna fylld med apor som springer mellan husen och skogen.

Under bussresan dit var vi nog praktexemplet som beskrivs i Lonely Planets Bukit Lawang-del. En trevlig man sätter sig bredvid oss, börjar prata, vill veta vart vi kommer ifrån och vart vi ska. "Bukit Lawang" svarar vi, han säger "nej, men va kul! Jag med! Har ni nåt ställe att bo på" och så slutar det med att han, utan vårat samtycke, ringer upp en kompis och fixar billigt och faktiskt riktigt fint, boende till oss. Men inte nog med det, han bjuder hem oss på lunch i hans hus, han skjutsar oss på motorcykel till hostelet och vill hjälpa så mycket som möjligt. Men sen kommer det som alla misstänksamma svenskar fruktat för. Han säger "såååååå, när vill ni har er djungeltrekking? ". Pust, stön, stånk! Över en vecka i Indonesien, och alla har varit så hjälpsamma, trevliga, skjutsat oss utan ersättning, vill bara vara snälla mot stackars bules, (dvs "albinos" som de kallar vithyade människor) som irrar bort sig i kaoset, men där kom det. Precis som de beskrivit i Lonely Planet. Suck! Vi säger tack, men nej tack, men han ger sig inte. Tacksamhetsskulden har gett oss är ganska brutal, men vi lyckas trevligt men bestämt säga nej varje gång vi träffar honom, det vill säga cirka två gånger om dagen, varje dag! Men vi tror fortfarande på världens snällaste indoneser som bara vill hjälpa, utan något i gengäld. Så som alla borde vara. AMEN!

I alla fall! Djungeltrekking är absolut för dyrt för små stackars backpackers som oss, men vi kostade på oss en promenad ut i djungeln för att kolla på när man gav orangutanghonor och deras små ungar lite extra näring. Så gulliga de små orangutangungarna var! De satt på mammans rygg, med ena handen i ett fast grepp om en klase bananer och den andra om mammans hals, medan de åt och hade munnen full. Sen studsade de mellan träden och hoppade på de tunnaste grenarna medan deras mammor satt och kollade på. Men den andra dagen var helt klart bäst. Då hyrde vi, tillsammans med två andra, var sitt uppblåst innerdäck och åkte i tre timmar nedför floden. Herre gud vad roligt det var! Tänk Kollerado på Liseberg, fast du är själv i en mycket mindre ring, det är mer strömt och mer forsar. Det var till och med värt det lilla bakslag jag och Tess åkte på, vi råkade nämligen hamna i en taggig buske som hängde ut i vattnet. Lite senare, när vi tagit hand om våra sönderrivna ben och fått hjälp från en lokal fiskare att få loss min tub, fortsatte vi vår färd neråt och vi träffade på en massa personer som tvättade både sig själva och sina bilar i floden. Lagom till att det blev mörkt kom vi tillbaka till BL, åt gott och somnade som stockar. Den sista dagen spenderades i latmaskstil, med kakor, böcker och slapp i solen. Inte helt fel!

Men i morse sa vi hejdå till alla apor och orangutanger, och tog bussen till Medan och sedan Berestagi, där vi är nu. Än så länge har vi inte hunnit göra så mycket mer än att äta, och försöka lära oss nya ord på indonesiska av lokalbefolningen, men imorgon blir det andra bullar!

Så här tog man sig över till nationalparken Gunung Leuser National Park (dvs där orangutangerna var) från Bukit Lawang. SKOJ! :D

Frans och en stor mjuk fågel, vid klocktornet i Bukittinggi.

Det var allt jag orkade ladda upp, för internet är segt så det tar ca hundra år att ladda upp en bild!

Puss och kram!

Medan

Hejsan svejsan! Igår kom vi fram till Medan, Indonesiens tredje största stad (vilket märks på trafiken). Under letandet efter det bästa stället att bo på träffade vi två britter i 60-årsåldern, som bjöd på en massa öl och hjälpte oss att hitta det absolut bästa stället hittils att bo på. Det är rent, vi har eget badrum, ny, fin säng och balkong! Och allt för 70 sek. Visserligen kan man bo på ställen här för 40 kronor, men de är inte fräscha alls, och efter en vecka utan dusch är det här himmelriket! Imorgon ska vi ta en tidig buss till Bukit Lawang, där det finns en massa orangutanger.

Men vi har ju inte berättat vad vi gjorde i Bukittinggi än! Nu ska ni få höra, vi har trekkat i djungeln för att titta på världens största blomma, druckit kaffe gjort på kattbajs och åkt på utsidan av en buss. Det var en helt knäpp dag, men väldigt rolig också. Blomman, Rafflesia (http://sv.wikipedia.org/wiki/Rafflesia) tog oss cirka 45 minuter, i snårig och lerig regnskog att hitta, och väl framme fick vi se att den inte var av det största exemplen och dessutom påväg att dö. Lite besvikelse alltså, men vandringen dit och tillbaka var ändå det roligaste, så jag, Frans och Vim (vår hollänska vän) klagade inte. Tillbaka i den lilla byn vi utgick ifrån smakade vi på Kopi Luwak (http://sv.wikipedia.org/wiki/Kopi_luwak) vilket är världens dyraste kaffesort. Lite konstigt att människor faktiskt vill köpa bajskaffe för dyra pengar, men alla har vi våra sidor. Men det roligaste var ändå på hemvägen till Bukittinggi från den lilla byn. Då fick Frans och Vim åka på utsidan av bussen, eftersom den var så överfull. Lite läskigt var det ändå när busschauffören bestämde sig för att köra om en massa bilar och mopeder, mitt på serpentinvägarna ned mot staden. Det är såna saker som bara händer i asien...

Äter en majskolv halvvägs mellan Pekan Baru och Bukittinggi

Mysgubbar som gärna ville bli fotade i en liten by mitt i ingenstans

Djungelpromenad, självklart utan större bekymmer (Frans var den enda av oss förutom guiden som inte ramlade)

Julia med ofantliga mängder Rupiah!

Bukittinggi

Idag har vi kommit fram till ännu en stad med ett konstigt namn, efter ännu en 6-7 timmar lång resa i en skraltig minivan som snittar typ 32 km/timmen. På vägen hit har vi sett lila måmga komstigt prioriterade byggen (tänk gigantiska busstationer, moskeer och dumt placerade broar) som igår. Kan det verkligen vara så svårt att anlägga lite jäkla vägar? Vad vet väl jag om indonesiska tankar antar jag, med mitt västerländska koloniella perspektiv. Jag är ju inte heller varken psykolog, statsplanerare eller ingenjör, även om jag inget gör förutom att filosofera. Iallafall så är vi här, och trots att vi först starkt ifrågasatte varför så har vi nu kommit till att uppskatta stället och vad som verkar vara de oändliga sakerna som finns att göra här. Först kan jag ju börja med att lära mig att skriva på julias iphone. Går lite sådär. Vi har det i alla fall väldigt bra just nu. Har precis ätit gott och sitter kvar på cafeet och planerar lite slött. Livet är faktiskt rätt problemfritt just nu. Nu ska vi snart pinna rillbaka till vandrarhemmet och se en film och sova. Imorgon blir nya dumheter som förhoppningsvis inkluderar djungel och gigantiska blommor som luktar död. Alles gut. Frans

Ensamma igen!

Hej allihopa! Ikväll åkte Viktor hem till Sverige för en månads ledighet, så nu är jag och Frans åter igen ensamma. Eller ja, hans föräldrar är ju fortfarande här och 3 miljoner andra invånare i Singapore, och vi reste ju faktiskt inte ens ihop, men efter att ha spenderat en vecka i varandras sällskap blir man ganska van att vara ihop och det är alltid lite sorgligt att säga hejdå. Men som någon klok människa sa någon gång, man ska inte vara ledsen för att det är över, utan vara glad för att det hände.

Så nu sitter Frans och spelar dataspel, medan jag kollar på singaporeansk tv. Det är helt sjukt vad dåliga tvprogram de har här, så jag hoppas Frans är klar med datorn snart så vi kan kolla på film. Vi har nämligen lyckats föra över en massa filmer från Viktors hårddisk till datorn, vilket känns väldigt bra!

Vad som händer i framtiden och var vi ska någonstans, ska vi sätta oss ner och planera imorgon, men troligtvis blir första stoppet i varje fall Melaka i Malaysia. Det är en 4 timmars bussresa från Johor Bharu och passar oss rätt så bra eftersom vi fortfarande inte är helt okej efter matförgiftningen.

Så det är läget är just nu, ni får veta mer sen när vi bestämt mer.

Puss och kram!